Det är sjukt tröttsamt att flytta från min pojkvän och hem till min mamma och 1000 syskon. speciellt när vi så sent som igår satt ner och pratade om typ hur vi borde respektera varandra mer och ta hänsyn. Så säger mamma att hon ska komma hem klockan 3, för vi skulle städa bort julen, så ringer jag klockan 4 och frågar vart hon är eftersom att iv bara har ätit frukost.. så säger hon att hon är hemma om 1,5timma. hon kommer alltså att vara hemma runt 18.30 för hon ska handla och grejer. sen ska hon hämta upp mina bröder, sen ska vi äta. finns inte en chans att hon kommer städa. och vi har städat bort allting, det är inte det som är problemet. problemet är att hon är så jävla respektlös och förväntar sig att eftersom att jag är här så ska JAG fixa allting. jag ska laga mat till oss, när vi har INGET hemma. det ska jga lösa. jag ska städa eftersom att hon "har så mycket att göra". SKITSNACK. det är så jävla äckligt beteende. det är sånt som gör så att jag vantrivs så fruktansvärt här. jag är inte morsan eller farsan i familjen. jag bor inte ens här. jag kommer hit och hälsar på. och jag får städa, laga mat och ta hand om allting. det är som jag jobbar här. orkar inte med det här mer. bor hellre i kaninhuset. varför har dom ingen värme där inne.... det hade vart perfekt!

Ska sova strax, skulle gjort det för typ timmar sen, men jag fastnade i en serie, typ kourtney and kim take new york. och för er som inte vet det så älskar jag deras serier. det är de absolut bästa realityserierna som finns och jag kan kolla på dom hur många timmar som helst. liksom. ah. oförklarligt. men när jag kollar på det så får det mig att tänka på hur långt dom har kommit, från att ha en klädaffär ihop till att bli kända över hela världen och så. det får mig att tänka på vart jag vill komma och hur jag vill leva mitt liv osv.

Det är väldigt knepigt. Jag vet precis vad jag vill, och jag (ursäkta mig) men jag får ungefär alltid som jag vill. det blir oftast som jag tänkt mig, liksom när det gäller såna stora saker. Men det finns liksom en sak som kan bli lite jobbig. Jag kan inte vara lika ego nu med allting som jag vart förut, eftersom att jag har min pojkvän att tänka på också. Jag kan liksom inte bara bestämma allting, även om jag gärna skulle vilja..

Det som tynger mig mest om jag ska vara ärlig är att när jag var liten så ville jag alltid på i usa, och nu de senare åren har det börja luta mer åt england, för jag åkte dit och så typ fångade de upp mitt hjärta och jag är kär. lite så. vackra land. så, skulle göra mycket för att bo där. älskar att prata engelska, och jag tycker att det känns jätte tråkigt att vara "fast" i sverige. Jag menar, har inget emot ssverige som land, men det känns.. det känns lite oglamoröst här. Jag hör ju själv hur dumt det låter. men det är så det känns. Det är inte glamoröst nog. Men min pojkvän har lovat mig att vi ska köpa ett litet hus där så jag kan åka dit o bo lite då o då. we'll see..

Jag skulle gärna bo i usa också. hellre nästan. men det är så långt bort. och det är så annorlunda där. men liksom. ah, man får väl drömma? det är det här som är grejen, jag vill inte bara drömma det, jag vill göra det. liksom så äre med allting. jag känner mig bortskämt faktiskt. liksom, för ett par år sedan var jag hopplöst förälskad i Fernando Torres, dog för honom liksom. Åkte till Liverpool och träffade honom och kollade på fotboll, för det var typ min högsta dröm då. det var ett "nu kan jag dö lyckling"-moment. typ.

Så blire. låt mig bara säga att jag inte fick resan. jag köpte den själv, jag träffade honom själv. jag fick fotbollsbiljetten av min pappa när jag fyllde 18. men resten löste jag själv.

Jag hade skolkat halva året, och jag ville ändå ha min prektik i england, jag gör en deal med rektorn om att jag ska gå på alla lektioner som är kvar tills dess.. typ 1månad. jag gör det, och får åka ett antal veckor till england och ha prkatik. alltså ni förstår.

Menar inte att skryta, för det känns som att jag gör det, men jag försöker bara måla upp en bild på vad jag menar med att jag får som jag vill för det mesta. men det är inte som att någon ger det till mig. man får ju jobba för det. Så iallafall. min pojkvän har iallafall sagt att han inte vill bo i england, och inte i usa heller för att det är för långt bort, ifall något skulle hända osv. Men jag menar? varför så tråkig? dare to dream. våga misslyckas. liksom hur lobbigt är det att flytta hem igen? inte speciellt.. Jag har bott i Belgien i ett halvår nu, det är inte jobbigt att åka hem. Okej det är närmre, men det är lika långt till Liverpool som till Belgien från mig. så jag ser inte problemet..

förmodligen är jag bara en bortskämd unge. men det känns inte riktigt så.

Iallafall, det är fab med engelska, och jag älskare. svenska är tråkigt. behöver något nytt. men kanske blir det bättre när jag vart i england och känna på lite vinterregn ett par dagar. man kan ju hoppas att det inte blir värre iallafall, för min pojkväns skull. haha.

Nu är det sovdags. har mycket att göra imorgon. nääh, inte riktigt, men man kan ju säga det för att det låter bättre? haha, ahja. puss puss med er. och en eloge ska ni ha om ni läste igenom allt det här. för det är fan mycket att läsa sent på natten. ska försöka minska texterna. men har så mycket att tänka på just nu.. God natt.